Det är fredag. Klockan närmar sig 13:00. Vår kund ska äntligen efter drygt två långa veckor på sjukhus få komma hem till sin lägenhet. En lägenhet hon bott i sedan 1950. Hon är lite drygt 90 år och är förutom ett litet, förhoppningsvis tillfälligt benproblem, lika frisk som du och jag.
Om vi nu är friska såklart.
På eget initiativ iordningsställde vi hennes lägenhet efter hennes egna önskemål om att få sängen ut i vardagsrummet och soffan in i sovrummet. Vi såg till att vara i god tid så att allt skulle kännas bra. Det ska det alltid göra, speciellt som hon oavsett om hon sitter i rullstol eller inte, har alla krafter i världen att klara sig hemma. Hon ska bo hemma. Framförallt vill hon bo hemma med vår hjälp.
Tre trappor utan hiss är även för fyra rediga sjuktransportörer en tuff historia. Vår kund är känd för sin fantastiska person varför hon snabbt plockar fram en 50-lapp för ”tips” till killarna. De kan såklart inte ta emot något. Bara det att generationen 20 talister inte förväntar sig att andra människor gör något viktigt för dem utan att få en liten slant, det är signifikativt för den generationen.
Vår kund berättade såväl på sjukhuset som i bilen som vid hemkomsten att rullstolen är för bred för att få in i lägenheten. Det togs upp på vårdplaneringen, ej bredare än 70 cm. Gärna smalare.
När rullstolen mäter 82 känns det för vår kund som det gör för vem som helst som har förväntningar om att vara mobil i sin lägenhet. Tråkigt. En mycket ledsen människa förstår att hon nu blir fast i vardagsrummet fram tills arbetsterapeuten kommer på tisdag. Det blir 4-5 dagar av oro, sorg och skulle enligt mig leda till depression. Så bra känner jag henne. Det skulle inte fungera.
Förutom allt negativt med rullstolen har heller inte rätt hjälpmedel kommit på plats för förflyttning mellan säng, mobil toalett och rullstol levererats. Det har gått fort. Men inte så fort att sjukhuset totalt misslyckats med att tillse att utskrivningen också tog hänsyn till behovet av just hjälpmedel. Vår kund vill och ska såklart få komma hem trots att byråkratins lite längre ärendevägar äro krokiga. Vi inser att det också kommer att bli tufft för våra medarbetare. Klockan är nu 14:00. Det är fredag. Vi måste lösa detta innan beslutsförmögna går hem för dagen.
Mål nummer ett; att tillse att vår kund, normalt stark som en oxe, i vanligt fall full med energi, får en tillfällig rullstol med rätt bredd. Hur svårt kan det vara?
90 minuter senare har vi äntligen fått kontakt med rätt person på aktuellt sjukhus, men det prioriteras förstås ned(orsaken är att man glömt lägga på luren) så vi får 16:30 höra det vi inte vill. ”Nu har alla gått hem, ring på måndag”.
Till saken hör att jag medans vi väntat stått och tittat på fem, observera siffran 5, identiska lånerullstolar, alla 66cm breda. De står ju tomma under helgen. Till ingen nytta.
Jag hade faktiskt, innan vi bestämde att vi skulle försöka lösa problemet, lovat mig själv att inte acceptera ett nej. Oavsett vad det skulle innebära. Jag orkade inte längre träta om något som för 100% av alla människor är en självklarhet. Hit med en rullstol.
Jag erkänner. Som ägare till Nova Omsorg är jag ytterst ansvarig för detta tilltag. Jag vet att det juridiskt är fel men fel är att behöva känna att man ska behöva begå ett brott för att något så banalt som en rullstol inte tillåts få komma till användning.
Glädjen vår kund visar över att hon nu enkelt kan koka sitt kaffe, göra sin egen middag och känna att hennes 54 åriga relation med sin lägenhet fortfarande lever, är fantastisk att uppleva.
Det ger mig personligen en sådan inre tillfredställelse att jag i bilen på väg hem till mina tålmodigt väntandes barn, fick tårar i ögonen. Det är det här livet går ut på. Det är därför vi på Nova Omsorg ser vårt yrke som väldigt statusfyllt och viktigt.
Våra fantastiska medarbetare som fyra gånger om dagen, två och två, i en annan människas hem, ska se till att allt fungerar, det är mäktigt. Men två och två räcker ibland inte till, vi kommer till det.
För det saknades ytterligare ett hjälpmedel. Det som kallas för Re-Turn, ett av de smartaste hjälpmedlen som finns för att enkelt förflytta behövande människor utan risk för skador eller obehag.
Vår kund somnar gott ikväll. Imorgon kommer vi 07:45. En bra start på hemkomsten betyder också att vi lägger ner mycket extra tid för just trygghet.
Ryggarna och nackarna hos våra medarbetare samt kundens otrygghet gör att vi snabbt måste tänka om. Det blir tungt. Lunchmötet slutar faktiskt med att vår kund, som är en tung kvinna, måste sätta sig ner på golvet. Våra medarbetare klarade inte av att hålla i, byta blöja, vända, byta stol.
Det blev lite för tungt och ostadigt. Det blev dock inget fall. Det blev en mjuk och lugn resa ned på golvet. Fantastiska Trygghetsjouren kom till undsättning. Ingen dramatik.
Vår kund är vid gott mod. Fortfarande glad över att vara hemma. Våra medarbetare fick sig en tankeställare. Två räcker inte. Trots utbildning. De, med sin erfarenhet, visste faktiskt om att en ReTurn skulle gjort det hela till en bagatell.
En sådan fanns inte. Den skulle funnits. Från och med nu är vi tre, då har vi gjort vad vi kunnat.
Men vi vet att det även med tre finns en påtaglig risk. Det är Lördagkväll. Vi har faktiskt inte obegränsat med medarbetare som vare sig ska behöva eller tvingas till arbete. När vi trots det märker att de följer sina kollegor via vårt fantastiska dokumentationssystem på sina arbetstelefoner blir jag rörd. Det gör de en lördag. Vår mest vårdbiträde anländer som stöd under de två sista besöken. Det går smärtfritt. Men med lite oro i medarbetarnas inre.
Vår kund vill ha oss lite extra ikväll, hon får oss så länge hon vill. Vi lyssnar. Vi skrattar. Vi njuter.
Tid är kvalitet i dessa lägen. Inget är mer värt. Vi masserar hennes ben, vilket hon säger att ingen gjort hittills på sjukhuset, vi smörjer med voltaren, vi ger henne lite enkla övningar att till TV tittandet tills vi är tillbaka. Hon sätter sig framför TV:n.
- ”Vi ses kl 20:00” säger vi och hon skiner upp. Hon vet att hon då få gå till sängs. I lugn och ro.
När vi kommer kl 20.00 märker vi att hennes ben hänger med lite bättre. Hon berättar att det blev lite varmt och mjukt. Det kändes skönt. Hon skiner som en sol och säger ”jag börjar bli frisk”.
Vi berättar att hon trots sin envisa personlighet nu måste ta allt mycket lugnt. Det har gått ett drygt dygn och för 8 timmar sen låg du på golvet. Det ska bli bättre. Tålamod.
Vi kan såklart inte skryta att vi gjort något som fått hennes ben att börja hänga med. Men efter lite mänskliga goda händer har det skett bot förr. Så vem vet. Vi lämnar henne vid 20:45. God natt.
Klockan 21:50: Jag slår mig ner hemma i soffan och sekunderna efter ringer telefonen.
Efter 12 timmar får jag äntligen tag på rätt människa som lovar att han ska leverera en Re-Turn under söndagen. Innan 12:00. Anledningen är enligt honom att det handlar om patientsäkerhet. Nova Omsorg får låna en. Då behövs inga formella beställningar på webb eller papper.
Då behövs ingen byråkrati.
Mitt personliga allra största tack till Nino på hjälpmedelscentralen, en vardagshjälte, en räddare av ryggar, han som gjorde det rätta. Att se människors behov av ett hjälpmedel.