07:33: Jag kommer till min arbetsplats. Det blåser och regnar spik. Det känns som att halva stan stannat hemma. Nästan spöklikt. Det är tisdag och det schema jag fick i måndags är förändrat, men som vanligt fyllt till bredden.
Det blir en del nya bekantskaper även denna vecka. Jag vet adressen, jag vet portkoden och jag ska nu plocka med dig sju numrerade nycklar för att sedan kasta mig ut på en stressturné modell långsiktigt ohållbar.
Jag får ett ”hej hej”, en snabb ”överaxelnblick” från kontorsfolket. För mig existerar ingen ro denna tidiga februarimorgon. Med största sannolikhet har min stress, frustration och irritation redan tagit över för mig och tusentals andra vardagshjältar, det innan dagen ens börjat.
När man jobbar i hemtjänsten blir man sällan uppskattad, speciellt inte av sin arbetsgivare. Min arbetsgivare är en kommunal hemtjänst. Det gör debatten om privat eller kommunal rätt intressant. För inte kan väl man bli hanterad sämre på en arbetsplats än vi blir?
Jag har egen bil idag, den som jag i detta väder känner mig tvingad att ta trots att det inte utgår någon ersättning, det verkar vara branschpraxis har jag hört. Varför är det så? Parkeringsavgifterna får man stå för själv. Otroligt.
Idag har tre av mina kunder inköp. Det blir många påsar att kånka på. Armarna brukar kännas betydligt längre efter en sån dag. Konsum, ICA och Hemköp väntar. Glöm inte medlemskorten. Då blir det liv i luckan.
– Låt mig se. Sticker jag nu bör jag kunna hinna till 08:00, där är det morgonhjälp och frukost på schemat, 30 minuter. Nästa besök är planerat till 08:30. Redan där börjar även jag, tidsoptimisten, att faktiskt må dåligt. Det finns inte en chans att klara av att ge kunden den tid den faktiskt betalar för.
Jag har hört att man kallt räknar med att norpa fem minuter på ett besöks sluttid och ytterligare fem på nästa besöks början. Då går allt ihop. Men är det rätt?
11:48: Efter att ha norpat tid hos alla kunder blir jag bara 19 minuter sen till lunchbesöket. Jag ska på 30 minuter laga mat, helst diska samt ge socialt stöd till en 94 årig underbar kvinna. Ställer jag en fråga får jag svårt att hinna. Hon är pratglad ”min 94 åring”. Med all rätta.
Med andan i halsen står jag där lite andfådd och stressad. Tar ett djupt andetag och ringer på dörren, klockan är 11:49. 19 minuter sen. Tillråga på allt har jag ingen täckning på min mobil. Inloggningen strular. Det gör den ofta. Hoppas det är en barnsjukdom.
Jag försöker se opåverkad ut men vet att så inte är fallet. Hur dålig syn några av mina kunder än har så känner de min aura, min sönderstressade personlighet smyger sig alltså på dem i samma stund jag kliver innanför tröskeln, jag utsöndrar säkerligen inte det lugn jag borde.
12:07 står maten på bordet. Stekt finskuren kyckling med ris och grönsaker. Gräddfil med lite gräslökskrydda blir sås. Mästerkocken klarade av att på ca 15 minuter tillaga en fullt ätbar måltid. Det är nu mindre än 10 minuter kvar på besöket. Jag har nästan hela tiden haft ryggen vänd mot den kund jag enligt hemtjänstens uppdrag ska ge uppmärksamhet och låta vara delaktig i.
Jag nästan viskar högt ”dårskap”, och därefter börjar jag själv tänka på mina egna 45 minuters ickebetald lunch. Den som började 12:00 och pågår till 12:45 då nästa besök är schemalagt.
Sa jag att lunchen är obetald? Min matlåda är sedan länge en bortglömd historia och jag lämnar min kund 12:17. Hon fick mig 28 minuter. Det var bra gjort. Disken får middagsbesöket ta hand om. Hoppas jag. Om de hinner.
12:18 Jag står jag på gatan. 27 minuter tills nästa besök. Snabbar mig på för att sätta mig i bilen, ta mig 3 km. Landa i en korvkiosk. Två med bröd får duga. Om jag tuggar tillräckligt fort finns nog chansen att jag sparar några minuter och därmed går ut i ledning inför eftermiddagen.
Det gör mig gott. På obetald tid. Jag sväljer sista tuggan. Klockan är 12:41.
Jag ser porten. Jag kan koden. Jag är i tid.
16:01. Arbetsdagen är nu officiellt slut. Den standardiserade halvtimmen blir ett faktum.
En snabb matlagning följt av hej hej och hej då. Att kunden helst vill äta efter 17:00 gick inte att ordna. Det har hon påpekat minst fem gånger. Sorry. Schemat styr. Alltid.
16:32. Jag står på kontorströskeln, Den klassiska ”överaxelnblicken” finns där. Stressen över att jag inte har dokumenterat något alls idag är jobbig. Å andra sidan har jag knappt hunnit prata med mina kunder, eller för den delen märkt om de haft behov för att berätta. Tiden har inte funnits. Det komiska är att min arbetsgivare envist påpekar att övertid inte kommer på tal. Jag masar jag mig hemåt. Tankar bilen. Det känns som en förlustaffär varje gång. Förtvivlad över att veta att i morgon är ännu en dag, där känslan av att inte kunna ge det jag önskar blir till nattliga mardrömmar.
Jag är fullt frisk men som många av mina kollegor känner jag mig illa till mods. Många är sjukskrivna. Det är tur att man har vuxna barn som kan fixa middag till sig. Det hoppas jag att de ska fortsätta göra. För alltid.
Denna berättelse kommer från en människa som sökt sig till Nova Omsorg. Den är på intet sätt förskönad eller påhittad. Det är en sanning. Det är en vardag.
Nästa vecka: Gammal igår, idag och i morgon.
Nova Omsorg AB ska vara branschens bästa arbets-och omsorgsgivare. Vi är medlemmar i vårdföretagarna och har kollektivavtal.
info@novaomsorg.se – www.facebook.com/NovaOmsorg – 08-642 22 00